Palmsöndagen en plan B för världen

 

Genom hela världen går det ett rop, ett Kyrie Eleison, Herre förbarma dig. Ropen möter oss på olika språk, från olika platser och länder. Men ropet kommer också från vår skapelse som lider. Som Greta Thunberg upprört satte ord på i sitt tal till FN. Det här är fel, jag borde inte stå här, jag borde vara i skolan på andra sidan havet. Ändå vänder ni er till mig för att få hopp. Hur vågar ni? Ni har stulit mina drömmar med era tomma ord. Det finns ingen plan B för vår planet.

Det skulle kunna vara ett rop ur hopplöshet, men Världens och Jordens Kyrie är framför allt ett rop efter hopp, efter tro. Om detta handlar också påsken. Om ett trotsigt hopp som inte låter sig kuvas eller tystas    utan ständigt kommer igen, under ytan och mot alla odds. Om en kärlek som går motströms. Som vill mer, som vågar mer. I påskens berättelse åker känslorna berg- och dalbana; glädje och sorg kastas om vartannat. Från glädje och fest, intåget i Jerusalem, vidare mot förrådandet och sedan domen och korsfästelsen.

Påskberättelsen handlar om hopp. Om att det finns en plan B. Om hur Gud kliver in i världen, Jesus som rider in i Jerusalem. Gud som förbarmar sig över oss. Vill rädda sin fallna värld. Vill ge oss ett hopp och en tro som inte stannar nere i det svåra, i död och mörker, utan går vidare och visar att det finns ett ljus bortom det mörka. Så får vi också tänka, så får vi också tro. 

För dem av er som har använt sig av Frälsarkransen, det lilla bönearmbandet, på den finns en svart pärla, Den svarta nattpärlan som står för död, ondska och mörker. Men efter den kommer uppståndelsepärlan. Hoppets pärla. Detta är vår tro, Vi stannar inte på nattens pärla. För att vi tror på en uppståndelse. Om det handlar påsken. Om det handlar intåget i Jerusalem. Många frågar i världen idag, så som världen ser ut; finns det något stopp på vad som sker? Finns det något hopp? Hur går vi vidare? Svaret är: Tillsammans. För att världen behöver oss, dig och mig.

I evangelium idag så behöver Jesus en åsna för att rida in i staden. Lärjungarna frågar oroligt, vad ska vi säga om dom frågar något, för att vi tar åsnan? Jesus svarar dem, säg att Herren behöver den. Vi ska inte främst oroa oss för att förarga eller för att bli ifrågasatta. Det som ska oroa oss är om vi tystnar, om vi backar tillbaka när Jesus säger till oss att gå. Herren behöver åsnan. Herren behöver oss. Inte bara längs vägen, lovsjungande Hosianna. Herren behöver oss att gå vägen. Leva vägen. Bära varandra. Att stå upp mot det om är ont, för det som är gott. Terrorn vill att vi skall vara rädda misstänksamma och hata det som är annorlunda.

Många krafter vill skapa kaos och oreda genom rädsla, misstänksamhet och oro. Mästra med makt och hot. Det var inte annorlunda på Jesu tid. Man vill tysta den som talar sant om livet, om världen. Men samtidigt som världen ser ut som den gör så ser vi en motvikt, en annan makt, den som kommer underifrån. Öppenhet, kärlek och omtänksamhet, det är Guds kärleks väg.  Jesus visar oss till den vägen. Världen behöver så klart politiska krafttag i storformat och tonvis av mod.

Men det är inte så enkelt att någon högre upp i systemet skall lösa det. Världen börjar här, vid varje köksbord, i varje klassrum, på varje busshållplats. Där vi är människor. Tillsammans. Dum som en åsna säger man ibland. Men det är med åsnan för ögonen idag ser vi att det är i det lilla och det enkla som vi kan förändra, att det är här som Guds kärleks väg blir tydlig. För vi säger också envis som en åsna. Och sådan är kärleken. Envis.

Många har nog hört Astrid Lindgrens Jonatan från bröderna Lejonhjärta. Ett citat från honom får vara ett ledord för oss att bära med oss. ”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

Amen

 

Säger du Nej, Nja, eller Ja?

Midfastosöndagen, brödundret där fem bröd och två fiskar mättar tusentals.

Predikan
Idag möter vi inte bara ett brödunder, dem som fått mättat sin hunger och stillat sin törst. Vi möter också tre spännande personligheter. I bibeltexten men kanske också i oss själva. Tre spännande karaktärer kliver fram.
Nej-sägaren, Nja-sägaren och Ja-sägaren.

Nej - sägaren det är Filippos: han har sett Jesus på nära håll göra under, men finner ändå inte någon lösning på matproblemet. Jesus känner Filippos och vet att han är lite av en pessimistisk tvivlare. Ändå ber han honom att gå handla så att det räcker till tusentals. Eller kanske just därför, nyfiken på hur Filippos reagera. Och Filippos invänder direkt med att inte ens 200 denarer skulle räcka. Det motsvarade en knapp årslön för en grovarbetare. Det är inte lite det. Han utbrister: "Det kommer aldrig räcka! Inte ens om de bara ska få en bit var." Det faller honom aldrig in att fråga Jesus: Hur tänker du nu? Utan svarar själv i hans ställe: det går inte!

Kan du känna igen dig? Jag gör det. När vi avfärdar utan fråga, hur tänker du nu? Tänk om vi i stället ersätter pessimismen med nyfikenhet. På vad Jesus tänker göra.

Och så har vi Nja-sägaren Andreas: Han som tvivlar men ändå agerar. Letar upp en pojke med lite mat och ställer honom nästan demonstrativt framför Jesus för att visa att han i alla fall har försökt, medveten om att detta är ett ”mission impossible”. Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Det går inte att missta sig på hans skepticism. Men vad förslår det till så många?"  Men han har ju i alla fall försökt. Ibland är det lättare att få syn på någon annans skepsis än sin egen misstro. När någon kommer med en idé och vi alltför snabbt svarar: ja, det kan du ju alltid pröva. Vi har inte sagt, nej, inte sagt ja, utan bara njaaaaeee.

Och så sist Ja-sägaren, pojken som är med och skapar förutsättningar för att mätta tusentals med sin matsäck som bara var beräknad för hans familj. Men som han inte tvekar att ge den till Jesus.  Med barnets trosvissa naivitet, erbjuder det lilla han har.

Jesus säger: För människor är det omöjligt, men för Gud är allt möjligt. Vi projicerar ofta våra mänskliga egenskaper på Gud, och därmed också våra begränsningar. Men vi kan ana att nyckeln till tilliten bor i orden: MED Gud är allt möjligt. Det är kanske det vad som skiljer pojken från Filippos och Andreas. Att de var alltför fokuserade på vad de skulle göra och prestera och inte lyssnade på vad Jesus verkligen frågade efter. Efter deras tillit och tro, inte deras prestation.

Ibland är vi som Filippos, säger blankt nej och direkt avfärdar en lösning, för att den verkar så urbota dum. Det är ju helt omöjligt, varför ens försöka? Och när vi gör oss själva till en del av lösningen har vi samtidigt bidragit med problemet. När vi tror att det är VI som måste hitta alla lösningar och inte ens kommer på tanken om att be om hjälp. Och ibland är vi som Andreas, skeptiska, till och med ironiska. Jaja, Jesus eftersom det är du som säger det så…. Vi vill tro på Jesus men ändå underskattar vi honom. Och sen blir vi förvånade över när någonting faktiskt händer, men på ett helt annat sätt än som vi har tänkt. Ja, ha! Gud, du tänker så?

Tänk då om vi kunde vara lite mer som pojken. Han är helt ”open minded”, utan skygglappar, inga inlärda fördomar. Han ser vad han har och kommer med det, varken mer eller mindre. Utan att tänka: det här är för lite, det är ingen idé. Fem kornbröden och två torkade fiskar. Tänk att leva i en sådan tillit. Att tro att Jesus kan och vill göra något med oss och det vi har, den vi är. Att Gud tar emot oss som den vi är och kan använda det.

Det handlar helt enkelt om att försöka byta perspektiv. När vi får fokusera mer på Gud och mindre på oss själva, mindre vad vi kan göra för Gud och mer på vad Gud kan göra genom oss. Jag tror att ju mer vi övar på att ge av det vi har, desto fler brödunder kommer vi att få vara med om. Som Paulus skriver: Gud förmår ge er allt gott i överflöd,
så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge.

Det påminns vi om i nattvardsbönen: Du blev ett svar på vår bön, ett bröd för vår hunger. Hjälp oss nu att vara ditt svar till dem, som saknar vad vi äger i överflöd. Hjälp oss att höra det rop som du har hört, förstå den nöd som du har förstått, tjäna den mänsklighet som du har tjänat. 
För när vi delar det bröd som han oss ger så räcker det åt alla.  Därför ber vi:
”Gud, åt dem som har hunger, ge bröd.
Åt dem som har bröd, ge hunger efter rättvisa . Amen

Gå din väg, Herr Varg

 

När jag lyssnade till evangelium i söndags när Jesus frestas i öknen av Satan, som vill få honom att följa frestelsen att stilla sin hunger och törst hos honom i stället för att hålla fast vid Gud, då kan jag inte låta bli att tänka på en av de mest sönderlästa sagorna då barnen var små.  Gå din väg herr Varg. Den handlar om tre små grisar som bor i ett hus och de är ensamma hemma. De väntar på att deras Far ska komma hem från sitt arbete. Då knackar det på dörren och en mörk och konstig röst frågar: Någon som vill ha glass? Men de tre små grisarna stänger snabbt dörren och ropar:  Gå din väg herr Varg. Precis som Jesus säger till den onde när Djävulen tog honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: "Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig." Då sade Jesus till honom: "Gå din väg, Satan. Satan frestar Jesus med den ena härligheten efter den andra.

Och när jag läste sagan för mina barn kväll efter kväll kan jag idag ana ett större djup än bara spänningen i sig. Jag ser en kamp för det som är gott och rätt och att hålla fast vid den tron. Vill ni åka en sväng, sa en glad och pigg röst. Men de tre låter sig inte luras utan stänger dörren snabbt. Lika så när den hesa men hoppfulla rösten lockar igen: Vill ni spela boll? Men dörren till det trygga hemmet förblir stängd. Den sluga och listiga rösten återkommer och lockar med allt det som de tre små grisarna i vanliga fall skulle säga ja till och längta efter: Det är fint badväder idag, sa en slug och listig röst. Vill ni följa med? Gå, din väg Herr varg och så stängde de dörren snabbt.

Ännu en gång knackar det på dörren. Är det någon hemma? sa en snäll och välbekant röst. Det är pappa! ropade de tre små grisarna. Kom in pappa! Vi har massor att berätta.

Och så är det också med oss, att vi behöver känna igen de röster som talar sant och äkta med oss, som inte bara är ute efter egna fördelar eller för att lura oss på avvägar. Det är också vad Jesus talar med oss om i liknelsen om fåren och den gode herden. 

Ur Johannesevangeliets 10e kapitel.

Den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten och fåren känner hans röst. och han ropar på sina får med deras namn. De följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom därför att de inte känner igen främmande röster. 

Vi behöver lära oss att känna igen det som är sant och äkta. Och det kan helt enkelt börja med en sagobok vid läggdags. Också den kan göra avtryck hos oss. Att hjälpa oss att se vilka dörrar som är trygga att öppna och vad vi vill ha i våra liv. Det som bär i förhållande till det som bryter ner och det som tär.

Det var i vilket fall en spännande upplevelse att sitta i kyrkbänken och kastas 20 år tillbaka i tiden till godnattstunden  i säng med barnen. Och ett är sant, barnen minns sagan lika bra som jag. Kanske för att den talar sant om livet. 

Bered EN väg, eller bereden väg...?

Johannes sitter i sitt fängelse och skickar bud till Jesus: är du verkligen den som ska komma eller ska vi vänta på någon annan?

Den förut så store och bullrande Johannes är nu liten och maktlös. Från fängelsehålan hör han om allt vad Jesus gör. Och här i fängelsets mörker drabbas han av tvivel.
I ett andligt mörker ställer han sig frågan om Jesus är värd att riskera sitt liv för? Är du Jesus, verkligen den som ska komma eller ska vi vänta på någon annan?

Johannes fråga till Jesus ställs inte i framgång och flyt, utan ur mörker och lidande. Han måste få veta. Bilden av Jesus har blivit fördunklad, trots att han var med, både hörde och såg, när rösten talade från himlen över Jesus: detta är min älskade son, detta är min utvalde.

Och Jesus tar Johannes oro och ängslan, hans tvivel på allvar. Därför ber han Johannes lärjungar att ta med ett budskap tillbaka till fängelset. Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser…

I Johannes tvivel och frågor möts hans vägar och våra.
Vi som längtar efter en tro, eller har valt en tro – som burits av en tro – längre eller kortare tid. Vi som inte vet riktigt om vi tror. Vi som tycker det kan vara svårt att tro. Inte minst när vi ser hur världen ser ut omkring oss…
Hur vi människor beter oss mot varandra. När det känns mörkt. Då kan vi ju lätt börja undra, fråga, tveka… Ja, Johannes är i gott sällskap med alla som vill säkert veta vad på man ska tro.

Och det är befriande skönt att sådana lärjungar som Johannes Döparen, Tomas tvivlaren kan gå före oss, visa oss att vi inte är ensamma. Att ingen bibelredigerare har suddat bort alla uttryck för tvivel som människor gått igenom. Tomas Tvivlaren och Johannes är två av dem, som får bli representanter för alla som kämpar med sin tro och sitt tvivel. Jag tänker också på Jakob i Gamla Testamentet som kämpade med Gud om natten, som med sin längtan efter tillit och tro säger till Gud:
Jag släpper dig inte med mindre än att du välsignar mig. För i tvivlet bor inte ett avståndstagande utan en längtan. Jesus tar vår kamp på allvar, möter våra frågor med respekt. Till alla oss sänder Jesus bud. Märk, att han inte alltid kommer själv, utan använder, sänder oss till varandra.

Det är ett budskap till oss idag på tredje advent. Nämligen att vi människor kan bereda väg, bana väg för Jesus. Att vi som kyrka, både kan och har som uppgift att röja undan en massa bråte som ligger i vägen,
även sådant som vi själva har släpat dit. Vi kan:
1. ta död på fördomar,
2. översätta kyrkiskan till ett obegripligt språk,
3. ifrågasätta förlegade värderingar.
På alla sätt bereda väg för att mötet mellan Gud och människa kan bli till. Om beredda vägar sjunger vi också mycket om i advent. Som i psalmen Bereden väg.
Eller hur säger vi?  Bered En väg, eller bereden väg.
Det är en skillnad som är mer än bara en nyans. Som påminner oss om att vägen till Gud inte är enkelriktad. Att det finns en mångfald av vägar som lutar mot Gud. Det betyder att ta människors sökande, tvivel och tro på allvar. Att inte alltid luta oss mot snabba svar. Tvivel har förvisso inget självändamål. Det är inte mer fint att tvivla än att tro.  Tro aldrig det. Men det är inte fult att tvivla heller.  Att tvivla är en bärande del av att vara människa. Jag tvivlar – alltså finns jag, eller?

Vi lever i en slags pågående pendelrörelse som speglar varandra. Tro och tvivel, förtröstan och uppgivenhet, hopp och förtvivlan. Men det står helt klart att; för att kunna bereda vägen för Gud, för evangeliet, så räcker det sällan med bara det trosvissa, övertygande, enkla, snabba.

Kanske är det när vi med egen erfarenhet vet vad som stått i vägen för oss kan hjälpa andra, när vi kan vi rensa bort bråten så att ... så att livets mångfald blir tillgänglig, möjligheterna och vägvalen blir tydliga, inte främst så att vi vet vart vi ska gå, utan så att vi vågar gå. Röra oss framåt, inåt, mot Gud. Då kan också tvivlet bli bärare av evangeliet, det glada budskapet om att Gud blivit människa.

Det är inte farligt som kyrka att tala om både tro och tvivel. Det är bibliskt att göra det. Jesus gör det, möter oss i vår otro. Att tillsammans få leva i en Till-Lit som får leda till en Till-tro. En undan som får förvandlas till Förundran.

Att tro att Gud är fortfarande är den som handlar.
Att Jesus är fortfarande den som är vår räddning. Fast vi inte alltid ser det. Att lyssna på det som hållit kyrkan levande igenom alla tider, genom både mörka och ljusa dagar.  Och kommer att fortsätta göra. Våga tro på det. Eller helt enkelt bara vila i andras tro, som får bära din.

 

 

Jesus är ständigt närvarande, frågan är om vi är det.

Apropå Palmsöndagen och Jesu intåg i Jerusalem

För några år sedan begav sig min familj för ovanlighetens skull till Ullared. Vi såg direkt att det var väldigt många som var på plats men att det var en annorlunda trängsel som rådde. Det låg något i luften. Folk spanade och vi anade en förväntan. Vi gav oss av mot entrén och såg avspärrningarna och banden som spänts upp. Sedan såg vi plakatet. Idag kommer kungen på besök! Och där stod man tätt tryckta ihop längs den med band avspärrade gatan genom varuhuset för att kunna få se kungen under några sekunder då han gick förbi med sitt följe. Ärligt talat så kändes det ganska surrealistiskt. Det var en ren slump att vi var där just den här dagen och för mig hade kungabesöket inte någon som helst betydelse. Rent praktiskt så innebar det mycket mer plats i det övriga varuhuset för mig att handla det jag skulle ha. Men för någon annan hade det kanske landat i djup besvikelse att missa den stunden. Att kunna få berätta för andra, vet ni vad jag såg, jag var där! Kanske har du upplevt känslan av att inte få vara med när det händer? Att bli sjuk just inför den efterlängtade festen där alla vännerna samlas för att fira. Känslan av grämelse och förlust och att missa det alla andra får vara med om? I evangelietexten kan vi få intrycket att alla var med, hela Jerusalem och fler därtill på fötter för att hylla Jesus när han red in i Jerusalem. Fast det förmodligen inte var riktigt så. Hans ankomst var inte annonserad på något sätt. Inga plakat, inga utrop, möjligen bara ryktet från mun till mun om att han var på väg mot staden. Idag hade vi kanske fått notiser i våra mobiler eller uppdaterade nyheter på sociala medier. Jag kan tänka mig att folk på alla håll i Jerusalem var upptagna med sina olika vardagssysslor. På marknaden pågick handel, i hemmen förbereddes den stora högtiden pesach, påskhögtiden som låg framför dem i helgen. Småbarnen kanske sprang i gränderna och lekte. Knappast stod alla i gathörnen och höll utkik efter en profet på en åsna. Livet pågick, precis som det gör för oss. Det var säkert många som inte var medvetna om vad som hände. Vad missade de då, de som inte var där? Ja, själva händelsen när Jesus red in i Jerusalem missade de. De skulle aldrig kunna säga till barn och barnbarn; Tänk jag var med den där dagen när Jesus kom ridande. Jag minns hur jag la min mantel framför åsnan. Det var verkligen något speciellt… Men också nej, de missade faktiskt INTE händelsen i dess djupaste mening. Inte vi heller. För Jesus kommer också till alla oss som inte gick med i processionen, som inte ropade Hosianna eller viftade med palmblad den gången. Kanske har du och jag och många fler missat Jesu ankomst både en och flera gånger. För att vi inte varit beredda, kanske varit fullt upptagna med annat, eller har vi kanske till och med tänkt att vi inte hört hemma i det där gänget kyrkan som verkar så insatta i det som händer och hur man ska vara. Känner att vi inte är några palmviftare. Att fira advent är inte en minneshögtid. Vi läser inte om hur Jesus kom till Jerusalem bara för att erinra oss hur det gick till då. Det handlar lika mycket om hur han kommer till oss idag. Precis som vi firar våra födelse-dagar varje år, gör vi det, inte bara för vad som skedde en gång utan för att vi lever, vi är här! Därför firar vi också att Jesu ankomst sker hela tiden. För att Guds ord är levande och verksamt. Jesus är levande och verksam. Här och nu! Vi pratar i kyrkan så ofta om det som hände DÅ och det som ska hända SEDAN, men vi kanske behöver prata lite mer om vad som faktiskt sker just här och nu? För med det perspektivet har vi inte missat någonting. Gud är ständigt närvarande hos oss under allt som sker i våra liv. Inte ens om vi tidigare valt fel, eller sa nej till Gud förut, spelar någon roll för Gud. Jesus söker oss men forcerar inte in våra liv, utan knackar på dörren till vårt hjärta. Vi har nyckeln på vår sida, vi väljer om vi vill ta emot honom som kommer eller inte. När vi idag tar emot Jesus, när vi firar hans ankomst så kommer han till våra liv som de ser ut idag. Rakt in i vår vardag med allt den rymmer. Och det är här det händer. Vi behöver inte missa någonting! Idag är en ny möjlighet. Just nu är en ny chans. Jesus är ständigt närvarande, men frågan är om vi är det.

Vad väntar vi på?

 

Luk 17:20-30

Tillfrågad av fariséerna om när Guds rike skulle komma svarade han: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga:
 Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er."
Till lärjungarna sade han: "Det skall komma en tid då ni längtar efter att få uppleva en enda av Människosonens dagar men inte får det. Man skall säga till er: Där är han, eller: Här är han. Spring inte dit de pekar, rusa inte efter dem. Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människo-sonen visa sig på sin dag. Men först måste han lida mycket och förkastas av detta släkte.

Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på dem alla. Eller som på Lots tid: folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras."

Så lyder det heliga evangeliet
Lovad vare du Kristus

Predikan
Inför julen 2021 kom en film upp på bioduken. ”Dont look up”. En satir som ligger väldigt nära verkligheten, men framför allt också förnekelsen. Två forskare upptäcker att en tidigare okänd komet kommer att träffa jorden och utplåna allt liv. Människan har sex månader på sig att göra något åt det, eller att förbereda sig på att dö. Men varken den politiska ledningen eller media bryr sig ett dugg om hotet från kometen.

Man börjar till och med se möjligheten att tjäna pengar genom att utvinna värdefulla mineraler från den stora kometen när den kraschar in i jorden. Trots att den faktiskt kommer att slå ut allt liv. Det är en tragisk men så aktuell komedi om en förödande förnekelse över det allvarliga tillståndet i världen, vad gäller såväl stridigheter och våld som klimatpåverkan. Där man i stället för att se verkligheten i vitögat sticker huvudet i sanden och ropar Dont look up, dont look up!

Kampanjen ”Dont look up” lanseras av presidenten för att få folk att inte tro på vetenskapsmännens prat om hotet mot världen. Att allt är ”fake news”. Känns bilden igen? Att förödande förnekelser föregår mänskliga katastrofer. Jesus säger: Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på dem alla. Man tyckte att Noa var galen, ingen ville tro på honom man skrattade åt och gjorde narr av honom, berättar Bibeln. Men han lyfte blicken mot himlen och såg.
Och agerade efter det.

Vaksamhet och väntan är temat för den här söndagen. Men det handlar inte främst om att vi ska hålla oss vakna och vara beredda på den yttersta tiden när Jesus kommer tillbaka. Det handlar om att vakna NU!
Att göra som Noa gjorde, börja bygga nu! Att inte bara sätta sig ner och vänta, om vi längtar efter en ny värld får vi agera efter det.

Det påminner mig om ett nytt begrepp som jag hörde på radion i veckan. Novent, man längtar så mycket efter advent och jul att man tar ut det redan här och nu i november, då blir det ett novent. Då vill jag säga, att längtan och väntan efter honom som kan förändra världen, ljusen som ska tändas, inte får sättas på vänt. No Vänt. Vänta inte. Det är vad som går som en röd tråd genom våra texter. 

Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag.

Och vi har två val. Dont look up, att vända blicken från vår sargade värld. Ät och drick. Eller tvärtom. Ät och drick och lyft din blick, till den värld som längtar efter försoning och upprättelse. Den stora frågan är inte när Guds rike ska komma, utan att lyssna till Jesus som säger: ”Guds rike är inom er."

Guds rike ger oss hopp inför framtiden. Talar om Guds godhet och kärlek till sin skapelse, till var och en av oss. Att Gud ser dig, känner vad du bär på, vilken kamp, vilken glädje, vilken sorg som bor i dig. Att Guds rike finns inom dig.

Samtidigt får vi aldrig glömma bort att Guds rike aldrig har stannat vid att enbart vara en idé eller ett löfte, det är ett arbete. Det kräver också något av oss. Löftet om Guds kärlek och omsorg bär oss alltid, men uppdraget att ge vidare samma kärlek till världen och varandra är inte desto mindre. Och tänk om vi med våra liv och våra handlingar faktiskt gör att konturerna av Guds rike får träda fram. Att se att Guds rike inte är något som ska komma till oss utan redan finns här. Om ”Don´t look up” handlar om att inte vilja se vad som sker så handlar Guds rike om att se det som redan finns. Att det som ska uppenbaras är redan här. Den yttersta tiden är alltid nu. Det är vi som har möjligheterna, du och jag. Frågan är vad vi väntar på?

Alla dessa störiga...

 

Bibelläsning 1 Thess 5:13-15
Håll fred med varandra. Vi uppmanar er, bröder och systrar: tala de oordentliga till rätta, uppmuntra de modfällda, stöd de svaga, ha tålamod med alla. Se till att ingen lönar ont med ont. Sträva alltid efter att göra gott, mot varandra och mot alla andra.

Predikan
Sitt ordentligt på stolen, bråka inte i bänken. Var tyst och lyssna när andra pratar… Det är så vi ofta förmanar de oordentliga, och kanske mest tänker på de små, de unga, som ännu inte lärt sig, eller aldrig riktigt kommer att lära sig att sitta still, vänta på sin tur och göra som alla andra.

Det är inte utan att jag blir nyfiken på just dem, de oordentliga, lite busiga som har svårt att rätta sig i ledet. Inte för att jag är så säker på att det var ostyriga ungdomar med ADHD och andra variationer som Paulus tänkte på när han uppmanar oss att tillrättavisa de ”oordentliga”. Men faktum är att det grekiska grundordet bäst översätts med just stökig och störig.

Dvs, dem av oss som inte alltid tror att vi passar in, som känner oss obekväma för att vi tror att andra är obekväma med oss. Därför får den här texten mig att fundera över vad det är att vara kyrka, och vilket vårt uppdrag är. Vad gör vi med alla oss bråkiga, stökiga. För det vi uppmanas till idag är tålamod, att hålla fred, att sträva efter att göra gott. Hur gör vi då det? Och vad händer om vi omfamnar innan vi börjar korrigera?

Jag arbetade i en församling en gång med väldigt många konfirmander, ibland var det lite stökigt på gudstjänsten, de visste ännu inte hur man skulle göra, kunde inte koncentrera sig, och faktiskt inte heller alltid uppföra sig. Efter gudstjänsten kom en i församlingen in till mig i sakristian och sa: Ska konfirmanderna verkligen få vara med på kyrkkaffet. Borde man inte tillrättavisa dem.
De som inte är som vi, gör som vi…

Jag har själv aldrig riktigt tillhört de stökiga, snarare oftare de alldeles för försiktiga, men en sak är säker, att om jag hade fått det förmedlat till mig när jag var tonåring som kvinnan ville få mig att göra den här söndagen till de här ungdomarna, då är det inte säkert att jag hade stått här som präst idag.

Självklart fick de kyrkkaffe, dessutom sa jag till mina församlingsbor i gudstjänsten att gå fram och prata med var sin av dem. Omfamna dem, ja inte bokstavligt talat, men helt enkelt möta dem, och inte som ett ”dom”. Behöver jag säga att det blev helt annorlunda nästa söndag i gudstjänsten?

Vilket är vårt uppdrag som kyrka? Om det handlar vår bibeltext idag. När om vi tänker efter: kanske behöver vi påminnas om vem det var som Jesus ofta korrigerade, jo ofta fariséerna, de som var mest ordentliga av alla.  Jesus vänder gång på gång på perspektiven och förargar genom sitt sätt att vara och tala och vem han umgås med.

Jesus rörde sig sällan i det tillrättalagda och anständiga, tvärtom, han backade inte för det som i andras ögon betraktades som anstötligt. Jesus kom till världen för att reparera det som är trasigt eller gör ont, inte för att parera och runda, eller gå åt sidan och att se åt ett annat håll när det blir obekvämt. Det är också vårt uppdrag. Guds rike har aldrig stannat vid att enbart vara en idé eller ett löfte, det är ett arbete. Det kräver något av oss. Löftet om Guds kärlek och omsorg bär oss alltid, men uppdraget att ge vidare samma kärlek till världen och varandra är inte desto mindre.

Rubriken för den här söndagen är förlåtelse utan gräns. Och det är vad som krävs för att vi ska kunna hålla fred med varandra. Det är utmanande, det är besvärande, det är obekvämt. Och en många gånger omöjlig uppgift. Men det får inte hindra oss från att försöka. Inte minst alla vi välanpassade, strömlinjeformade, och sällan förargande som tycker att vi så gott som alltid har rätt.

Vi behöver ständigt öva oss på såväl förlåtelse som fördragsamhet.
För om vi inte gör det så riskerar vi att förstöra den bro
vi kanske en gång själva måste gå över…